två dagar på akuten och besök av ambulansen

 
Det blev en lång vecka förra veckan. Den började normalt med jobb måndag, tisdag och jag höll mitt första föräldramöte på tisdagkväll. Då redan kände jag av den, huvudvärken. Jag tog en panadol (min första under hela graviditeten) och den hjälpte eventuellt något litet, nästan inget. Jag höll mötet och det gick bra, frid och fröjd!
 
Väl hemma bultade huvudvärken och jag gick genast och la mig. Sov dåligt och vaknade flera gånger av huvudvärken. På morgonen hade huvudvärken fortfarande inte gett med sig och jag ringde vårdbedömningen som ville att jag skulle komma in redan nästa dag. Läkaren på hvc skickade mig vidare till sjukhuset där jag fick ligga på övervakningen hela torsdagen för provtagningar och undersökningar. På kvällen fick jag välja om jag ville ligga kvar på sjukhuset eller åka hem. Jag kände mig bättre så jag valde att åka hem över natten för att komma tillbaka följande morgon.
 
På fredagmorgon åkte jag in till sjukhuset igen för ytterligare undersökningar och magnetröntgen. Den mest obehagliga upplevelse jag varit med om. Jag har klaustrofobi så att bli fastspänd i en tunnel i 30 minuter lät inte som någon skön upplevelse. Röntgenskötaren spände på mig ställningen men fick ta av den lika fort då jag gjorde misstaget och kollade upp när hon spände fast den. Jag fick andas en stund och en annan skötarska gav rådet att blunda hela tiden och tänka på nått annat. Jag fick Rix FM i lurarna och en klocka i handen att plinga i om jag ville ut och då kändes allt bättre. Jag blundade i 30 minuter och försökte att tänka på något annat. Det gick bra och när de rullade ut mig efter 30 minuter kunde jag andas ut. Ett läkarbesök till och jag fick åka hem. Det konstaterade att huvudvärken troligtvis beror på stress och en återkommande migrän. Jag har inte haft migrän sedan jag gick i högstadiet men under graviditeten är det tydligen vanligt att migränen kommer tillbaka. Lättad for jag hem och vilade resten av kvällen.
 
På lördagen var allt frid och fröjd. Jag åkte iväg på min första gravidgympa timme och Anton på jakt. Vi firade fammo 94 år och på kvällen blev det kräftskiva hos momi & moffa. En riktigt bra dag utan värre huvudvärk.
 
Söndagen kom att bli något annat än vi hade räknat med. Vi hade precis ätit frukost och jag skulle bädda sängen då jag blötsligt får ett SVT(supraventrikulär takykardi)-anfall = svåra hjärtklappningar, hjärtat slår upp till 230 slag per minut. Eftersom det hänt mig tidigare och eftersom jag har fått hjärtstörningen konstaterad så förstod jag vad som höll på att hända. Det brukar bara gå om mycket, mycket fortare än det gjorde den här gången. Anton ringde pappa (som är läkare) och via telefon guidade han oss i vad vi skulle göra. Jag försökte dricka kallt för att få det att sluta, jag försökte massera halsen, jag försökte öka trycket genom att hålla för näsan och blåsa men inget hjälpte. Snart blev jag yr och kall och svättades väldigt mycket. Då tyckte pappa att det var dags att ringa ambulansen. Anton ringde och ambulansen var här innom en kvart. Då hade anfallet hållit på i över en halvtimme. De hjälpte mig upp i sängen och konstaterade den höga pulsen. De skulle precis koppla på EKG då anfallet avtog och pulsen gick ner till 100 igen. Skönt!
 
Jag var förstås trött resten av dagen, det blir man. Efter adrenalinpåslaget tog det flera timmar innan pulsen gick ner till det normala igen.
 
Nu mår jag bättre. Jag vilar och försöker ta det lugnt för att återhämta mig. Jag är otroligt, otroligt tacksam för den trygga och noggranna vård som vi har i vårt land! Jag kände mig verkligen vara i goda händer och jag blev varmt emottagen både på hvc och sjukhuset. Nu är det återhämtning som gäller. Nu ska jag tänka på mig själv och barnet! Resten får vara nu några dagar.